Komsi passss
Jaha, då är man i Gävle för att delta i aktivt i Jimmys inflyttningsfest som äger rum i Sandviken imorgon. Blir kanske sista festen i Sverige innan avfärd, i alla fall sista långväga festen. Kanske. Pengarna får inte flyga vind för våg hur som helst.
Jag ville åka en dag tidigare, dels för att slippa stressa, dels för att hinna träffa Hanna och eventuellt Ida lite längre, och dels för att kanske hinna gå lite på stan imorgon. Har tänkt att jag ska kolla där om de har en likadan resväska som jag har köpt fast i grått, eftersom expediten på affären i Hudik inte "trodde" att det fanns tillverkat när jag ringde och frågade. Om någon säger att de "tror" någonting så vet de inte säkert, och då kan jag lika gärna kolla i Gävle när jag ändå är där.
Igår kom det två paket till lilla mig på i lilla brevlådan. Eller ja, ett kom till ICA, för att vara helt ärlig. Min resedator har kommit, plus datorväskan och usb-minnet. Yay, nu har jag ännu några förberedelser klara.
En av medarbetarna på WTC (Work & Travel Company, inte World Trade Center) sa att hon inte brukar rekommendera backpackers att ta med egna datorer eftersom det blir tungt att bära på och är högst stöldbegärligt. Men jag känner att jag behöver det, dels för att ha någonstans att göra av bilderna jag tar, samt för att kunna kommunicera med folk här hemma. Visst får man låna datorerna på WtC:s kontor, vilket självklart är super, men det finns vissa detaljer med det alternativet som inte riktigt passar mig:
a) De har ett kontor i Sydney. Enbart. Förhoppningsvis kommer jag inte tillbringa hela min Aussievistelse i Sydney. Enbart.
b) Vem vet hur många som står före mig i "kön" och väntar på att datorerna ska bli lediga? Jag vet ju inte hur många datorer de har, men ändå.
c) Jag vet inte om man kan Skypa genom de datorerna. Och det känns ju ganska smidigt att kunna använda skype, eftersom jag antar att telefonsamtal till Sverige blir ganska dyrt i längden.
Det är ju inte direkt så att jag har köpt världens dyraste och mest avancerade dator, huvudsaken är enligt mig att man kan använda internet samt lägga över bilder. Och den väger bara 1,2 kg, så den är ju inte speciellt tung heller :)
Hur som helst, det andra paketet jag fick var mitt visumpaket, wiho! Det innehöll visumansökningsblanketter (of course), massa info om aktiviteter och färdsätt i Australien och Nya Zeeland, info om WTC:s försäkring, etc. Nu väntar jag bara på mitt pass så jag kan fylla i och skicka in min visumansökan. Man måste skicka med en kopia på sitt pass också, så det är bara att ha tålamod.
För övrigt var Annas pass klart att hämtas ut idag, men inte mitt, trots att vi ordnade det samma dag med typ 5 minuter emellan. Jaja, den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge, säger man ju. Fast det är klart, det blir knivigt om det inte kommer snart.....
Annars så ligger jag ganska bra till tidsmässigt tror jag, ansökan om internationellt körkort är inskickat, vaccinationstid är bokad, försäkring nästan tecknad. 56 dagar kvar :) Gud vad jag kommer gråta.
PC
Gammalt meddelande
Måste slänga in ett litet blogginlägg till idag. För lite komiskt var det när jag hittade är det här gamla meddelandet jag skickade till My, på den tiden hon var i Australien:
"My, jag blir bara mer och mer avis på dig. Jag vill också utomlands och plugga något som intresserar mig, jobba eller bara vara hippie. Australien verkar faktiskt inte helt fel. Så fort jag har vunnit mina miljoner så kommer jag dit. Ge det bara lite tid."
Nja, mina miljoner har jag fortfarande inte vunnit, men jag har givit det tid och sparande ger resultat. Och nu ska det äntligen bli min tur!
"My, jag blir bara mer och mer avis på dig. Jag vill också utomlands och plugga något som intresserar mig, jobba eller bara vara hippie. Australien verkar faktiskt inte helt fel. Så fort jag har vunnit mina miljoner så kommer jag dit. Ge det bara lite tid."
Nja, mina miljoner har jag fortfarande inte vunnit, men jag har givit det tid och sparande ger resultat. Och nu ska det äntligen bli min tur!
Första förberedelserna klara!
Igår var jag och Anna till Hudiksvall för att ordna pass och köpa resväskor. Men det första vi gjorde var ju självklart att förälska oss i högklackade skor, som vi motstod frestelsen att köpa. Här måste pengarna ransoneras inför resan!
Vi gick på en väskaffär och fick hjälp av expiditen som, till en början något ovilligt, visade oss väskorna och förklarade för och nackdelar med väskorna. Vi bestämde oss nästan direkt för att köpa en varsin Trolley Travelväska av största modell på två hjul, med en jättebra inredning som tydligen var ny på resväskemarknaden.
Vi gick sen för att käka och ordna pass för att sedan komma tillbaka och köpa väskorna.
Efter att vi ätit bar det av mot polisstationen som, i alla fall jag, förväntade mig skulle vara åtminstone lite svår att hitta. Men, tro det eller ej, vi hittade på en gång! Så nu är passen ordnade, vi får antagligen hämta ut dem i Ljusdal i slutet av veckan.
Sen gick vi tillbaka för att köpa resväskorna, men precis när jag skulle betala min så fick jag reda på att det var en enklare (läs sämre) inredning i den än i Annas. Jaha, det kunde hon väl ha sagt tidigare tänkte jag, jag hatar när man ställer in sig på en sak och är jättenöjd med det, men sen blir det inte så. Jaja, så länge det bara handlar om en resväska är det inte hela världen, men ändå. Så, då hade jag bara två färger att välja på, den röda som var lika som Annas, eller en riktigt chockrosa. Med tanke på att jag tänkt välja en grå egentligen så valde jag den minst uppseendeväckande färgen, det vill säga den röda. Lite tråkigt att ha samma färg, men funktionen är ju viktigare. Man får se det från den ljusa sidan, man ser ju att vi reser ihop då :)
Och så köpte vi en varsin handbagageväska också, som man kan sätta fast på handtaget på resväskan. Urbra, kommer antagligen vara värt hur mycket som helst när man kutar runt på flyplatserna!
Nu håller jag på och pysslar med mitt internationella körkort, så jag kan skicka in det någon gång. Känns som att det kan vara värt att ha ett sådnat. Vem vet, kanske blir det till och med enklare att få jobb då?
Idag ringde det förresten en tjej från Work & Travel Company och berättade lite om pandaprojektet i Kina som vi ska delta i. GUUUUUD, vad det låter KUL! Det ingår dessutom en rundvisning i staden Chengdu där vi ska kolla på lite tempel och sådant, och sedan åker man upp i bergen till själva volontärprojektet. Hon jag pratade med hade nyligen varit där själv, och det lät så häftigt. Längtar :)
Måste verkligen lära mig att korta ner mina inlägg, men det blir svårt, är ju hur mycket förberedelser som helst. Men kul är det!
Vi gick på en väskaffär och fick hjälp av expiditen som, till en början något ovilligt, visade oss väskorna och förklarade för och nackdelar med väskorna. Vi bestämde oss nästan direkt för att köpa en varsin Trolley Travelväska av största modell på två hjul, med en jättebra inredning som tydligen var ny på resväskemarknaden.
Vi gick sen för att käka och ordna pass för att sedan komma tillbaka och köpa väskorna.
Efter att vi ätit bar det av mot polisstationen som, i alla fall jag, förväntade mig skulle vara åtminstone lite svår att hitta. Men, tro det eller ej, vi hittade på en gång! Så nu är passen ordnade, vi får antagligen hämta ut dem i Ljusdal i slutet av veckan.
Sen gick vi tillbaka för att köpa resväskorna, men precis när jag skulle betala min så fick jag reda på att det var en enklare (läs sämre) inredning i den än i Annas. Jaha, det kunde hon väl ha sagt tidigare tänkte jag, jag hatar när man ställer in sig på en sak och är jättenöjd med det, men sen blir det inte så. Jaja, så länge det bara handlar om en resväska är det inte hela världen, men ändå. Så, då hade jag bara två färger att välja på, den röda som var lika som Annas, eller en riktigt chockrosa. Med tanke på att jag tänkt välja en grå egentligen så valde jag den minst uppseendeväckande färgen, det vill säga den röda. Lite tråkigt att ha samma färg, men funktionen är ju viktigare. Man får se det från den ljusa sidan, man ser ju att vi reser ihop då :)
Och så köpte vi en varsin handbagageväska också, som man kan sätta fast på handtaget på resväskan. Urbra, kommer antagligen vara värt hur mycket som helst när man kutar runt på flyplatserna!
Nu håller jag på och pysslar med mitt internationella körkort, så jag kan skicka in det någon gång. Känns som att det kan vara värt att ha ett sådnat. Vem vet, kanske blir det till och med enklare att få jobb då?
Idag ringde det förresten en tjej från Work & Travel Company och berättade lite om pandaprojektet i Kina som vi ska delta i. GUUUUUD, vad det låter KUL! Det ingår dessutom en rundvisning i staden Chengdu där vi ska kolla på lite tempel och sådant, och sedan åker man upp i bergen till själva volontärprojektet. Hon jag pratade med hade nyligen varit där själv, och det lät så häftigt. Längtar :)
Måste verkligen lära mig att korta ner mina inlägg, men det blir svårt, är ju hur mycket förberedelser som helst. Men kul är det!
Starten på resan
Jaha, då var det alltså min tur att försöka (!) ta tag i bloggandet. Jag som inte känner behovet av att berätta för folk, som jag inte talar med tillräckligt ofta för att informera dem muntligen, vad jag gör om dagarna. Jag som egentligen känner mig generad över tanken att kalla mig "bloggare". Vad nu det uttrycket innebär, är man en bloggare även om man inte känd, inte är ute efter att bli känd, eller, gud förbjude, kanske inte ens uppdaterar sin blogg dagligen?!
Hur som helst, nu får jag ändå erkänna att bloggen förmodligen kommer att bli ett ganska smidigt sätt att hålla mina nära och kära hemma i Sverige underrättade om vad som händer i mitt liv då jag den 22:a november i år flyttar till Australien. Och eftersom jag ändå ska blogga om mitt Aussieliv så kan jag lika gärna ta det från första början, starta vid första steget av min resa. Så, då kör vi!
Nu har jag alltså, tillsammans med min kära barndomsvän Anna, bokat en resa ner till Australien. Vi har bokat via företaget Work & Travel Company, som bl.a. kommer att hjälpa oss med att söka working holiday-visum, ge oss massa nyttig information innan avresan, öppna australiensiskt bankkonto mm.
Vissa tycker att det är bortkastade pengar att åka via ett företag, eftersom det kostar lite mer pengar än om man skulle ordna allt på egen hand, men jag tror att det kommer vara värt det eftersom det känns som att det skulle bli mycket extraarbete och mycket att tänka på om man skulle ordna allt själv. Det känns som att vi aldrig skulle komma iväg då. Och så känns det som en trygghet att alltid ha någon att vända sig till om man undrar över något eller behöver hjälp.
Detssutom känns det väldigt roligt att vi kommer att åka i en gruppavgång med massa andra svenskar! Stort plus, jag hoppas att vi kommer att knyta lite nya kontakter redan där :)
Vi har valt ett "resepaket" som heter Kiwi Explorer, vilket innebär att vi även har tur och retur-biljetter till Nya Zeeland inkluderade i programavgiften. Och på hemvägen har vi planerat att stanna ett par veckor i Hongkong och arbeta som volontärer i ett pandaprojekt.
Allt det här känns väldigt nytt och en smula skrämmande. Men mest av allt känns det overkligt, jag tror fortfarande inte att jag har fattat att jag om bara två månader bor på andra sidan jorden. Men någonstans måste min kropp ändå ha registrerat det, eftersom jag igår kväll fick en första släng av resfeber. Jag kommer att lämna ett land, folk och fä som jag älskar.
Men resan är ju trots allt tidsbegränsad, och eftersom detta är något jag velat göra i flera år så känner jag att jag inte kan skjuta upp det längre eller strunta i det helt. Det kommer alltid finnas något som håller mig tillbaka, just nu tar det mest emot att missa min systerdotters utveckling och hennes första jul, samt att lämna min älskade lilla hund att uppleva sin första snöupplevelse utan sin matte. Jag kommer sakna alla våra djur, min familj och mina vänner jättemycket, men samtidigt kommer det antagligen inte att bli något bättre tillfälle att resa iväg.
Så, beslutet är fattat, resan är bokad och handpenningen är betald. Imorgon åker vi till Hudik för att fixa nya pass och kolla på resväskor. Försäkring, vaccination mm. ska kollas upp, men vi tar en sak i taget.
Nu ska jag börja med att beställa en mini-PC som jag kan ha med mig på resan!
Jag tror och hoppas att det här kommer bli ett sjuhelsikes roligt äventyr som jag kan tänka på och berätta om för mina barnbarnsbarn när jag är 95!
Hur som helst, nu får jag ändå erkänna att bloggen förmodligen kommer att bli ett ganska smidigt sätt att hålla mina nära och kära hemma i Sverige underrättade om vad som händer i mitt liv då jag den 22:a november i år flyttar till Australien. Och eftersom jag ändå ska blogga om mitt Aussieliv så kan jag lika gärna ta det från första början, starta vid första steget av min resa. Så, då kör vi!
Nu har jag alltså, tillsammans med min kära barndomsvän Anna, bokat en resa ner till Australien. Vi har bokat via företaget Work & Travel Company, som bl.a. kommer att hjälpa oss med att söka working holiday-visum, ge oss massa nyttig information innan avresan, öppna australiensiskt bankkonto mm.
Vissa tycker att det är bortkastade pengar att åka via ett företag, eftersom det kostar lite mer pengar än om man skulle ordna allt på egen hand, men jag tror att det kommer vara värt det eftersom det känns som att det skulle bli mycket extraarbete och mycket att tänka på om man skulle ordna allt själv. Det känns som att vi aldrig skulle komma iväg då. Och så känns det som en trygghet att alltid ha någon att vända sig till om man undrar över något eller behöver hjälp.
Detssutom känns det väldigt roligt att vi kommer att åka i en gruppavgång med massa andra svenskar! Stort plus, jag hoppas att vi kommer att knyta lite nya kontakter redan där :)
Vi har valt ett "resepaket" som heter Kiwi Explorer, vilket innebär att vi även har tur och retur-biljetter till Nya Zeeland inkluderade i programavgiften. Och på hemvägen har vi planerat att stanna ett par veckor i Hongkong och arbeta som volontärer i ett pandaprojekt.
Allt det här känns väldigt nytt och en smula skrämmande. Men mest av allt känns det overkligt, jag tror fortfarande inte att jag har fattat att jag om bara två månader bor på andra sidan jorden. Men någonstans måste min kropp ändå ha registrerat det, eftersom jag igår kväll fick en första släng av resfeber. Jag kommer att lämna ett land, folk och fä som jag älskar.
Men resan är ju trots allt tidsbegränsad, och eftersom detta är något jag velat göra i flera år så känner jag att jag inte kan skjuta upp det längre eller strunta i det helt. Det kommer alltid finnas något som håller mig tillbaka, just nu tar det mest emot att missa min systerdotters utveckling och hennes första jul, samt att lämna min älskade lilla hund att uppleva sin första snöupplevelse utan sin matte. Jag kommer sakna alla våra djur, min familj och mina vänner jättemycket, men samtidigt kommer det antagligen inte att bli något bättre tillfälle att resa iväg.
Så, beslutet är fattat, resan är bokad och handpenningen är betald. Imorgon åker vi till Hudik för att fixa nya pass och kolla på resväskor. Försäkring, vaccination mm. ska kollas upp, men vi tar en sak i taget.
Nu ska jag börja med att beställa en mini-PC som jag kan ha med mig på resan!
Jag tror och hoppas att det här kommer bli ett sjuhelsikes roligt äventyr som jag kan tänka på och berätta om för mina barnbarnsbarn när jag är 95!
